Det beskrev dock snabbt och väldigt distinkt för en kompis på msn vad som hände med mig i måndags. Med start redan på söndagkväll.
Efter dopet (där det drällde av föräldrar med massa barn i olika åldrar) körde vi hem flickan vår och återvände sen hem till Torsby för att se en film. Jag fick plötsligt ont i halsen och nån timme senare nämner även Pär att han känner av halsont.
På natten blev det värre och på måndag morgon vaknade jag med lite feber, ont i hela kroppen, frossliknande symptom och mer halsont. Jag åt inte upp hela frukosten. Dåligt tecken för ett matvrak.
Fast besluten att jobba ändå gav jag mig iväg hemåt med bilen (dumt dumt dumt) och fick börja parera nästa påhitt: yrsel. Spännande.
Halvvägs med både sätesvärmare och fläktvärmen på för fullt kunde jag konstatera att det inte skulle bli nåt jobb, jag fick försöka koncentrera mig på att ta mig hem istället.
Väl hemma somnade jag i omgångar med fortsatt feberfrossa och rejäla mardrömmar (som den när jag tappade bort bilen på en parkering i jobbet och inte kunde hitta den igen förrän jag nästan satt med telefonen i handen och lyckades få mig själv att fatta: du. är. hemma. det finns ingen borttappad bil!) och kunde inte stå upp ordentligt förrän runt 18-tiden, då jag var riktigt mör och go’ i kroppen. Febern var lugnare, yrseln lite bättre men istället var magen helt tossig. Men… ååh.
Återvände till sängen efter att ha petat i mig lite mat och rörde inte datorn på hela dagen. Ovanligt.
Sov rätt ok och i tisdags morse kände jag mig bättre men bestämde mig för att köra av mailen och sånt hemma och samtidigt kurera mig med lite mer alvedon innan jag vågade sätta mig i bilen och köra in till jobbet. Halsen är fortfarande inte bra, magen lite sämre men i övrigt är resten borta… tror jag. Visserligen är jag glad att det går snabbt över men måste det vara så intensivt – allt på en gång??
Barn är riktiga smitthärdar och mina dammtussar och ogräset i vasken framstår plötsligt som rena penicillinet i jämförelse. Jag fick förmodligen en rejäl bacillcocktail, helsike vad jag kukade ur och när det tar till och med Pär som ränner runt på skolor och skaffar sig immunförsvar måste det vara starka doningar.
Jag planerar, försöker få klart jobb och jobbar lite till. Vi packar för flytt och nu är jag i Värmland. I torsdags var jag och några kollegor utbjudna på god mat och föreställning på Lorensberg i Göteborg, trevligt men sen hemkomst. Igår jobb och uppresa – framme sent och sen dåligt med sömn, idag klippa lillflickan för att sen skicka henne på Disney on ice, hälsa på sys, filmkväll och imorrn fotografering på dop, skjutsa hem lillan och pusta ut en aning, sova (förhoppningsvis), tidig (med betoning på jävligt tidig) hemresa mot jobbet.
Jag är lite upprörd, började skriva ett inlägg om vad jag anser vara felfokuserat tänk. Över en jäkla kampanj jag nyss upptäckt och som körs för Torsbys räkning lite här och var tydligen.
Varför jag bryr mig? Kan man kanske fråga, jag som flyttade och allt. Men jag känner mycket för Värmland i största allmänhet, jag hade gärna flyttat tillbaks om omständigheterna hade visat sig så. Och om jag inte gör det, då bor iallafall min familj och vänner där. Och min man jobbar där. Jag har många orsaker att bry mig!
Inlägget känns dock fel att publicera här. Det blir bara fel vinkling på det (och riskerar kanske göra mer skada än nytta)… mer något som kanske är avsett för en insändare i NWT eller VF istället.
I morse tog det en halvtimme att få ren bilen som var täckt med ett 2 decimeter kompakt lager snö från midjan och upp ungefär och -2°C. Under tiden jag stod där ute och karade lite försiktigt i snömassan innan jag insåg att jag fick slå sönder den först och sen skala av det lager för lager, kom sopgubben och skulle släpa två stora (iaf vårt hyreshus har typ dubbelt stora tunnor än vanliga) fyllda soptunnor över hela den lika snötäckta parkeringen till sin lastbil.
– Det är inte kul det här, sa han bara när han passerade första vändan.
Jag förstår det. Jisses vilka träningspass han måste få idag.
När jag hunnit städa igenom halva bilen ungefär upptäckte jag att antennen hade gått av. I fästet verkar det som dessutom, så jag måste lämna in den för att få det fixat.
Snön. Vi har fått snö, mer snö. I helgen kom en decimeter. Inatt och imorse kom det nästan en decimeter till och har inte slutat än. Det börjar bli lite knepigt att ta sig uppför de här branta backarna för att inte prata om att få undan all snö på de trånga gatorna där bilarna redan står på varann och nu ser ut att bli inplogade.
Ursäkternas mästarinna. Det är jag det. Iallafall när det handlar om sånt jag borde göra, för min egen skull. Sånt jag borde klara, sånt jag borde ta itu med för min egen skull.
Vi kan kalla det för att skapa, för det är vad det handlar om. Men det var längesen jag skapade något. Längesen jag var ”kreativ”, så som jag tänker mig kreativ.
Istället tittar jag på alla andra och tänker att det var fint, det var bra – hey det gav mig en idé! Eller nåt sånt där borde jag prova, det där borde jag göra, det där kan jag, varför provar inte jag nåt sånt?
Jag är en mästare på att göra men gör det aldrig. Annat än i huvudet.
Istället tänker jag: senare. När det finns mer tid. En annan dag, när det inte är så sent.
Och så fyller jag dagen med sånt där jag måste göra och tankarna med allt jag egentligen vill göra.
När jag åkte hem från jobbet idag kom jag att tänka på en låt som jag inte hört på väldigt många år (säkert 13-14 år sen). Jag minns att jag gillade (att försöka) sjunga den. Så när jag kom hem gjorde jag en liten sökning på Youtube, de har ju allt.
Jag tror att jag äntligen hittat en tavla att pryda den kala vita väggen i köket med.
Säg hej till Flock, av Wayne Pate. Jag fann den ursprungligen hos Three Potato Four som säljer helt fantastiska saker (och dit hittade jag via Missy), men i det här fallet köpte jag den via skaparen direkt.
Både jag och Pär läste Flickan från ovan för många år sen och gillade boken mycket och nu kommer den på film. Peter Jackson har både producerat och regisserat.
Den och Till vildingarnas land ligger på önskelistan att se snarast!
En annan väldigt bra bok som också finns på film nu men som ingen av oss egentligen känner nåt sug efter att se efter att ha kollat in trailern är Allt för min syster. Det känns som att boken är mycket bättre.
