Lördagssvammel

Idag har vi grejat med hemmabudgeten sittande här hemma i soffan i pyjamas och med datorerna i knä. Nu planerar vi för en långresa och hur mycket pengar som kommer gå åt och vilka åtgärder vi är tvungen att ta till för att klara det i vettig tid. Som det ser ut blir det iallafall resebokning i början av 2011, tidigare om vi planerat fel och senare om vi planerat jäkligt fel.

En promenad, lite fruktshopping har vi också hunnit med (slapparlördag på riktigt) och sen hade jag tänkt berätta för er om ett sammanträffande som hände igår men då vi nu tänker se film berättar jag det imorgon istället.

Men håll still!!

Vi hade varit och fikat hos H i Arvika i sommar, och frågat om han ville fotografera på vår vigsel.
Kär och galen kastar sig Pär ur bilen på hemvägen och tar ned månen åt mig, men exalterad (och lite full i den) som han är skakar han den lilla juvelen precis när jag ska fotografera.

Pigg 40-åring

I helgen har vi kalasat för en nybliven 40-åring och den f-n var nog (mot alla odds och all förmodan) den mest speed:ade av oss alla under hela kvällen och även efteråt.
Fantastiskt god mat, trevligt folk, mycket musik (Pär fick dj:a… dock inte alltid efter eget önskemål), tjöta och dricka. Fast vi båda var nyktra, tog bara lite vin till maten.

Det i sin tur ledde till spekulationer om det var dags för mig att ha bebis. Så jag fick efter frågor dementera, och gör det även här då: nej, ingen bebis finns i min mage, vi ville bara vara pigga och krya idag söndag, och om nån tycker jag blivit tjock: jag har bara rultat till mig i största allmänhet och det har nog de som inte träffat mig på hela det senaste året helt enkelt missat!

Idag har vi åkt runt först till farmor och sen min pappa och firat att de båda fyllde år igår, så nu är vi rätt mätta och goa efter både mat och kaffebröd och planerar de sista vakna timmarna nedsjunkna i soffan till en film.

Vad hände!?

…. Detaljerna om vigseln och allt det andra (för dig som orkar läsa) ….

NU efter 9 år och ett längre uppehåll från varann går ni och gifter er bara sådär – är ni inte kloka… och varför har ni inte gjort det tidigare??
Nej… vi är inte kloka, bara kära!
Och alldeles innan det började gå utför förra gången pratade vi om giftermål. Och så fick jag kalla fötter (Tesa såklart, Pär är klippan i allt som händer) och sen hände inte så mycket mer för det gick leda och värk i förhållandet, och vi gjorde slut några månader senare. Fast vi fortsatte träffas när tillfälle gavs. Som vänner. Och vi fortsatte göra allt möjligt ihop, fira födelsedagar, lite jul och sånt… fast bara som vänner. Till slut, i somras, insåg vi att vi nog bara lurade oss själva. Vi är och har varit mer än ”bara vänner” hela tiden.

Frieriet
En gång i tiden förlovade vi oss. Det var fredag den 13:e april, 2001. Långfredag dessutom.
Den gången var det jag (Tesa) som fick fria. För det var liksom bara jag som vågade men när frågan väl var ställd tog herr Nilsson tag i saken och pushade järnet för att varsin ring skulle beredas plats på våra ringfingrar. Fortast möjligt skulle det gå och datum landade på just fredag den 13:e…

När vi nu efter ett uppehåll blev ett par igen bestämde vi oss för att inte sätta på oss ringarna igen. De tillhörde en annan tid.
Och frieriet? Ja… det hände i somras i Irland, nästan av en (o)lyckhändelse och en utmaning där P lite ironiskt ställde frågan hur alla skulle reagera om vi plötsligt kom hem från Dublin gifta (då det redan var så plötsligt att vi nyss blivit tillsammans igen).
Och jag hakade på… på ett hotellrum i Dublin frågade jag när han nu sa, likt förra gången, att han inte tänkte vara den som friar.
Och han sa ja.

Fast jag tyckte nog att det var i torftigaste laget av mig, så nån dag senare i Howth stannade vi till vid ett jordgubbsstånd, köpte med en låda jordgubbar och knatade runt hela ön efter ”platsen” att göra om proceduren på. Det slutade på en bänk nere i hamnen där jag med munnen full av jordgubbar friade om.

– Vill du gifta dig med mig? frågade jag.
– Ja, klart jag vill! svarar Pär.
– Säkert? frågade jag klentroget. Svarade människan samma sak båda gångerna??

Han tänkte efter lite, bet i en jordgubbe, och jag misstänkte att det nog var tur att jag frågade en extra gång…

– Jag vill gifta mig med dig, svarade han. Jag har ju sagt att jag vill leva resten av mitt liv ihop med dig.
– Åh fan… [oooo-kay. Vad gör man nu?]

Det var mycket finare än det låter. Eller ja… det var kanske inte så romantiskt att förlova sig över en plastlåda med jordgubbar (även om vi tyckte det), men det var väldigt mysigt där på en bänk i ett soldisigt Howth utanför Dublin.
Och enkelt. Just like we want it – nice and simple.

Goda jordgubbar för övrigt!

Ringarna
Dessa kommer från en serie som heter Azuro och vi beställde dem hos Nordstans Guld i Göteborg. Vi fastnade för de enkla rena linjerna och kontrasten mellan det lite kyligare matta vitguldet och det blanka inlägget av rödguld. I min sitter det en liten vit diamant och båda ringarna har en liten blå diamant på insidan (”symboliserar troheten och det starka bandet mellan sin partner” står det på hemsidan).
Vi ville dessutom ha nåt varaktigt, nåt vi båda tyckte var riktigt fina och inte tröttnade på. Dessa kom ganska snart på första plats, och efter en titt på dem i verkligheten där vi dessutom jämförde dem mot andra ringar, slutade det ändå med att vi beställde dessa.

Vigseln
Vi har aldrig velat ha nåt stort bröllop när vi pratat giftermål tidigare utan alltid haft en tanke på att hålla det så litet och enkelt som möjligt om vi nu skulle gifta oss överhuvudtaget.
Det blev därför en hemlig borgerlig vigsel ute på Sahlströmsgården. Så hemligt det nu går. Och min syster, samt Pärs lillebror var vittnen (fast det visste de inte till att börja med). Och vigselförättare Bengt Sahlström läste upp ett par väldigt vackra dikter.
Och så hade jag lejt vännen Hans som dokumenterande fotograf. Han var den ende som fick veta allt. Och Pärs dotter var förstås med också.

Klädseln var ”fin” inte jättebrudig… eller så är den det efter alla turer kanske…hehe. Lite 20-talskänsla på klänningen med påsydda blommor. En vit en med mesh/tyll utanpå och ett par matchande skor till det. Spänne i håret och en liten bukett röda nejlikor.
Pär i kostym och grå finrandig skjorta. En nejlika i bröstfickan. Och han slapp slipsen.

Festen
Efteråt blev det en kombinerad ”berätta för släkten/födelsedagsfest”. Från början hade vi tänkt hoppa över fest helt och hållet men vi måste ju ändå meddela dem på nåt vis. Så vi gjorde en liten tajt inbjudan till de absolut närmaste familjemedlemmarna samt två kompispar (med familj) som trodde de skulle komma på födelsedagsfest. Vi var dock ganska säkra på att de flesta var nyfikna nog att vilja komma, eftersom vi i inbjudan dessutom lockade med att vi skulle berätta en liten nyhet… så flera hade nog gissat att vi gift/skulle gifta oss.

Vi planerar ha en fest/knytkalas nästa sommar troligtvis där vi kan bjuda många fler vänner och övrig släkt.

20.09 – 2009 – 09.20

….

Vi hade hemskt svårt att bestämma vilket efternamn vi skulle använda. Vi hette ju båda nåt så upphetsande som Nilsson… och Nilsson.
Nu kanske det låter lika, men det är inte samma, därför är det väldigt viktigt att det blir rätt efternamn. Vi var inne på att ta Nilsson-Nilsson, och helt enkelt slippa välja. Eller behålla våra egna… men väl med papperen i handen kunde vi enas om:

Nilsson

Jo det är sant… vi har gift oss. På riktigt! Idag den 20/9 (20.09) klockan 09.20 år 2009 vigdes vi i all hemlighet (så hemligt det går att få nåt i Torsby), och nu heter vi hädanefter Pär & Therese Nilsson.
Ungefär som förut alltså fast med papper på det. Och en fin ring på fingret med den andres namn i.

Idag är det dessutom min (Tesas) födelsedag, jag blir 33 år.

Jo… det är så här

Pär och jag är tillsammans igen.

Jag vet. Det kom väldigt plötsligt. Och jag trodde faktiskt aldrig att det skulle bli aktuellt igen någonsin, jag är inte ens säker på att jag ville att det skulle bli aktuellt någonsin igen envis som jag var och skulle ha mitt nya liv där det gick snabbare att ta sig fram ensam, men så började tankarna dra igång.

Av nån orsak har vi ju aldrig släppt varann riktigt. Vi har hela tiden sagt att det beror på att vi är så bra kompisar, och det har varit sant så, aldrig något mer (och vi har båda träffat andra under det här dryga året – vi har inte varit nåt par), men frågorna jag plötsligt började ställa mig själv var såpass att de utlöste något (och som jag sedan sa till Pär att antingen gör vi något av det eller så måste vi nog bryta helt):

Ska man behöva vara så bra kompis med sitt ex… om man nu verkligen är över varann? Har det nån betydelse, man har väl andra vänner? Varför var vi så rädda för att förlora varann om vi var förbi allt?
För hur många andra ex tror ni jag umgås med, träffar, pratar i telefon med flera gånger per vecka, msn, sover i samma säng som (om än på varsin kant), planerar resor (som den det var tänkt att jag skulle göra själv i sommar och Pär ”råkade” bjuda sig själv med på bara för att det tydligen var så självklart och jag sa självklart av bara farten), konserter och semestrar ihop med… nej just det. Ingen utom Pär. Jag gör faktiskt inte något av allt det här med nån kompis på samma sätt.

Jag menar: HALLÅ ELLER!?

Vakna?

Sedan går det återigen att ställa sig själv frågan varför man väljer att försöka hitta nån som är som honom (eller som Pär sa: 
– jag träffar aldrig nån som du igen så frågan är om jag ska nöja mig med vad jag kan få eller helt enkelt skita i det).

Och hur integrerar man sitt ex (som man vägrar släppa) med en ny person, speciellt om man tydligen egentligen har känslor för sitt ex?
Varför frågar man ens sitt ex vad de kan tänkas gilla den person man planerar träffa!?

Hur kunde vi vara så blinda under mer än ett års tid och efter 8 år tillsammans att vi inte själva kunde se vilka underliga förklaringar och orsaker till varför vi förblev singlar, ville fortsätta träffas och varför vi envisades med att leta efter ”kopior” när de ändå aldrig var vad man ville ha?
Vi verkar ha tänkt lika dumt både jag och Pär för ”exemplen” ovan är tagna från oss bägge… 

Förhållandet återväcktes innan vi åkte till Dublin, men resan har stärkt det och vi har till och med upptäckt nya saker hos varann… och oss själva…

…och jag har hittat hem.

Helg i Värmland

Den här varma härliga helgen har jag tillbringat i Värmland med start redan på torsdagkväll och film hemma hos P när jag kom fram. På fredag var det begravning för P’s mormor och jag har tidigare frågat om jag fick följa med. Träffade henne trots allt en hel del. Sorgligt men en fin begravning var det… 

På fredagskvällen blev det gott grillat, efterrätt och vin hemma hos H och J med mycket skratt och prat (där jag som vanligt satt med en alldeles för stor hund i knät), och på lördag bjöd syster på en jättegod middag så vi tillbringade större delen av dan där och på kvällen klippte jag P, vi tog en Svenneby runtpromenad och såg sen en film igen. Jag somnade efteråt i hans soffa till nån gammal James Deanfilm innan jag äntligen kvicknade till och åkte hem och tur är kanske att inga olyckor hände för jag minns knappt den biten om jag ska vara ärlig. Var riktigt trött!

Idag var det upp, frukost och sen klippa pappa och jaga ut katten som tog tillfället i akt när matte var hemma att visa hur duktig hon är på att fånga möss. Under jämmerligt jamande deklarerar hon sitt intåg i huset, tassar in och placerar en aningen blödande men tämligen död mus på mattan framför mina fötter och till skillnad från en hund säger man inte bara till fröken orange katt – TA UT MUSJÄVELN!

Eller jo. Det gjorde jag. Och fick det onda ögat tillbaks samt ganska många protester och nästan en smitning.
Eftersom jag inte alls roas av döda blödande möss bestämde jag mig för att göra det ganska tydligt vad jag ville så medan hon sitter vid musen och blänger snett uppåt på mig pekar jag klart och tydligt först på henne, sedan på musen och därefter uttryckligt visar jag med fingret var hon hittar ytterdörren. Samma dörr som hon nyss kommit in genom, och allt detta gör jag medan jag klart och tydligt berättar vad jag vill att hon ska göra.
Efter att ha försökt men insett att det inte går att förvandla mig till nåt ätbart med den där blicken tar hon äntligen musen (som förövrigt var ovanligt stor för att vara mus) och går ut och släpper den nånstans strax utanför trappan och trippar sen in tillbaks och tar sig lite torrfoder ur sin matskål istället.

När det var mors dag och allt åkte jag även in och hälsade på mamma på hemvägen, träffade mina småbröder och gosade med Bella, mammas hund. Hon är så sjukt söt! En korsning mellan Springer Spaniel och Rottweiler. Ganska så liten tjej, otroligt vackert nätt ansikte, rottweileröron men inga typiska bruna tecken, ja hela hon är liten och nätt och svart som natten. Och tyst (hurra för Rottweilerblodet i henne), försiktig och jättesnäll.
Sen är hon inte helt uppfostrad dock (hon kan inte vara lös t ex, och drar tydligen en del i kopplet, käkar upp lite saker om hon kan, trivs inte med att åka bil utan blir lite småsjuk och såna saker), så när jag kommer tar jag mig ju an vissa bitar ganska direkt och har plötsligt gjort mig väldigt populär tydligen och ännu lite mer när det blir lite leka av det utanpå allt.
Den hunden skulle jag mycket väl kunna tänka mig. Hon är så go’!

Och nu funderar jag på om det inte är läge att somna tidigt med en bok, för veckorna som kommer nu blir nog nåt som jagar livet ur mig.

Skyddad: Där jag är från

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Till helgen…

Min syster blir 30 år till helgen. Det ni!

Vi är släkt…

Min syster till min pappa idag när hon skulle fråga om något:

– Pappa, du som kan vara så gudomligt vrång ibland…

Själv är jag nåt mellanting mellan de här två människorna.
Jag slänger ur mig både underliga kommentarer (även kallat ”grodor”) till folk och är gudomligt (gudomligt!?! hur fick hon ihop det?) vrång.
Fast oftare. Av båda.