Torkad fisk

Lutfisk. Är det nåt att hänga i granen till jul?

Jag minns det mest som nåt sladdrigt man med nöd och näppe klarar suga i sig. Eller ja… jag klarade det inte alls.

Val

Det var en gång en dröm. Och en väg och tre dörrar.
Du har minst fyra val att göra – ta nåt av alternativen eller fortsätta vidare – du kan själv bestämma hur det ska se ut för dig… och så kan du förstås sätta dig ned på bänken och vänta. På bättre tider, på att någon annan kommer och går förbi så att du kan följa efter. För enkelhetens skull.

Vad skulle du välja?

(I samma tema som Choose och the choice, fast nu på svenska. Dags att skapa en ordentlig serie av det kanske.)

Större och bättre version finns på fotobloggen.

Färg efter hormon

Intresseklubben noterar:

Visste ni att hårfärgen har med hormoner att göra?
Blondiner sägs vara mer fertila (de har en högre östrogenhalt), och drar därmed till sig män mer (p g a sin fertilitet såklart, inte hårfärgen i sig) och kan ha sämre matematisk förmåga istället – det är troligtvis därifrån uttrycket ”dum blondin” kommer.
Goda matematiska kunskaper är tydligen förknippat med manliga hormoner. Jag motsäger det inte. Och om smarthet mäts i hur duktig man är i matte så är jag definitivt dum fd blondin och fortfarande lika dum fast numera-ljusgråcendré-nåt-sånt.

Om det är till nån tröst för nån så mörknar blondiner ofta med åldern, eller efter det att de fått barn då östrogennivån sjunker.
Samma sak fast tvärtom råkar mörkhåriga ofta ut för under sin graviditet, att de kan bli lite ljusare i håret. En riktigt luttrad hårfrisör(/ska) kan nog nästan se vilken tid i månaden man är, gravid etc – i alla fall om man är stamkund, och tänker man färga håret kan ens hormoner alltså påverka hur bra och länge färgen sitter. Det ni.

Varför kommer jag att tänka på de där pinsamma t-shirtsen som fanns i början av 90-talet, och som ändrade ton/färg på ställen där det blev varmt?

…i med- och motströms

Häromdagen insåg jag (igen) att jag nog ibland siktar vad som kan tyckas oförsvarligt högt.
Det är inte det att jag alltid tror mig komma dit (jo jo jo), men för mig är det viktigt att ha mål att sträva efter, någonting att lägga min energi på. Gärna något jag tycker är roligt såklart.

Och det här med att våga säga emot. Att våga stå för och tro på det man tycker, det är inte alltid helt enkelt och det finns stunder jag hellre önskar få låtsas att hårfärg har nåt med hur många getter man har hemma bara för att få slippa bry mig… men samtidigt känns det nödvändigt att vara säker på min sak – självklart kan jag ändra mig om det visar sig vara så att jag har fel! Att lära av sina misstag är lite som en slags utbildning. Men ändå. Ha en egen åsikt. Ibland går den med, ibland motströms.

Är det fel att ha ambitioner? Eller våga stå för det man tycker eller göra det man brinner för oavsett vad andra anser?
Och när är det inte bra, när blir det farligt?

We are scientists – Lethal enforcer

Dagar som denna

Det ösregnar ute, och det bryr mig faktiskt inte så mycket men vissa dagar är ändå som gjorda för att göra det jag alltid säger att jag ska göra:

läsa psykologi, fotografera livet, skaffa hundar och bli bohemisk fårbonde i ett stort hus på landet där avgaser är något sällsynt och dit alla är välkomna i tid och otid.
Samtidigt. Jag har ett roligt jobb och tusen planer för hur det kan utvecklas och vad man kan göra med det jag jobbar med.
Och det är sånt som får en att fortsätta vidare.

Tänk tvärtom

Många kommuner, inklusive både min gamla hemkommun, den efter och den jag bodde i sist ställer sig hela tiden frågan:

– Hur ska vi få fler att flytta hit till ***? Hur ska vi få andra att intressera sig för oss?

Om man istället vänder på det och tänker så här:

– Hur ska vi få de som redan bor här att vilja bo kvar? Och hur ska vi få de som flyttar att flytta hem tillbaks snart igen, innan de blivit pensionärer?

Jag tror det är ett sundare sätt att tänka, för att först ”trygga” en del av ekonomin och sen för att få in nya intresserade.
Kommunen jag bor i nu är också liten och de har säkert lite liknande problem, men en jag känner berättade nyligen att alla hans kompisar flyttade härifrån för att plugga men nu är alla hemma tillbaks igen. Samma sak har jag hört från flera, de är otroligt bundna till sin hemort. Och det är unga människor vi pratar om, i åldrarna 20-30 år.

Förebyggande hotbrev.

Kära Spotify.
Om ni av nån jäkla orsak bestämmer er för att stänga ned, sluta med vad ni nu gör kommer jag och kastar liten Spotify med er! För så många nya olika artister och deras musik som jag äntligen kan lyssna igenom och sen köpa… alltså – så mycket musik som jag upptäckt och sen köpt sen jag fick det har jag aldrig nånsin köpt förut.

Bara de senaste 2 månaderna har jag skaffat mig säkert 10 artister till i samlingen som jag lyssnar på. Det ni.

Vem är du, vem är jag…

Tänk om ICA’s alla anställda var klädda i vanliga kläder? Jeans och en t-shirt som det står BITCH på över bröstet på tjejen i charken, en av tjejerna i kassan har en ordentligt urringad paljettblus, stora silverringar i öronen och en hel del gråblå ögonskugga, allt toppat med stuprörsjeans och höga stövlar, en rufsig tofs på huvudet och en lurvig scarf runt halsen och ett rosa tuggummi i käften.
Killen som fyller på en hylla har baggyjeans och en stor keps på sniskan och han på lagret som grejar med brödet har en lurvig kofta, ett par för trånga chinos och ett par sandaler över bara fötter.

Tänk om Ikeas alla anställda hade vanliga kläder. Hur skulle man hitta nån att be om hjälp? Eller om polisen rycker ut civilklädda i ett väpnat rån… hur vet man vem som siktar på vem!?
Tänk om AIK inte spelade sina matcher i blåvitt utan valde egna färger på var och en, och tänk om motståndarlaget gjorde samma sak? Vem spelar mot vem? Vem hejjar på vem?

Jag var i fjol somras på ett rätt dyrt spa på västkusten. Jättefint ställe, en riktigt avslappnad attityd, allt för att alla skulle ta det så lugnt som möjligt. Så avslappnad att ingen av de anställda bar profilerat eller uniform.
Hursomhelst. Det var vanliga kläder som gällde på de anställda, i de flestas fall något avslappnat som t-shirt/piké, kjol/byxa/shorts osv. Ingen färgkoordination eller tryckta logos eller dylikt.
Hovmästaren hade en skrynklig kavaj av odefinierbart material, jeans och strumpor och ett par tofflor, tålös modell om jag inte minns fel. Han såg ut som en oerhört förvirrad och disträ konstnär och hade dessutom ett lockigt lite ovårdat/okammat hår som såg ut som jag brukar göra när jag just gått upp ur sängen (ni vill inte veta). Det tog ett tag innan vi fattade att han var hovmästare. Och innan vi fick oss mat också i och med det. Många gick och sneglade på honom, visste inte om de skulle våga fråga om hjälp (jobbar han där?) och andra tyckte det såg ovårdat ut helt enkelt. Spa i all ära.
Senare fick vi veta att de nog hade tänkt skaffa nån form av gemensamma kläder trots allt, då det verkade ställa till en del problem som det var.

Så…

Jag kan prata för mig själv först. Jag skulle nog ha en aning svårt för lag som spelar i blandad klädsel (vem gjorde mål?), butikspersonal som jag inte kan hitta lätt och restaurangfolk jag inte vet om jag vågar fråga ifall de kan ta min beställning, och jag vet att det här gäller väldigt många andra också.

Varför är då så många emot skoluniform? Säkert finns det en del av dem, som inte för sitt liv skulle kunna tänka sig Ikeas personal utan de blågula ”uniformerna”?

Allt det som uniform i skolan verkar antas göra (enligt motståndarna till det): frånta någons identitet, egen vilja och allt som nu sägs är uppenbarligen vitt accepterat i andra sammanhang, och väldigt viktigt när vi pratar om lag och sammanhållning.
Varför inte i skolan undrar jag?
När allt kommer omkring blir det lite samma sak även i vanliga kläder. Många klär sig i liknande kläder. Sen vart man köper dem, i vilken prisklass ger direkt en sorts grupptillhörighet. Tjejerna verkar i vissa grupper gilla att i förväg bestämma vilka färger eller plaggtyper som ska användas dagen därpå – alla andra stöts effektivt bort i och med att de inte hör dit. Killarna som tillhör ett visst gäng har oftast nån slags symbol/plagg eller dyl. som används för att visa sin tillhörighet.
Först ska vi uppmuntras och lära oss att vara oss själva (trots att de flesta ändå söker sig automatiskt till en grupp), för att i nästa fasas in i ledet bland alla andra där alla gör samma sak. Förvirrande.

Jag vet inte om jag vill komma nånstans med det här mer än väcka en tanke. En tanke som jag själv har suttit och grottat ned mig i om grupperingar, om identitet, om tillhörighet och hur viktigt det är för oss att kunna bedöma andras tillhörighet, om tryggheten att tillhöra något, om otryggheten att hamna utanför… om varför vi i vissa sammanhang accepterar allt och i andra ingenting.

För inte så länge sen såg vi Die Welle här hemma, det var det som satte igång tankeverksamheten (det och ett inslag på radion om skoluniformer för inte så länge sen). Filmen är baserad på en verklig händelse och den handlar om en lärare som under en vecka diskuterar med eleverna om autokrati, vad det är och vad det innebär. Så bestämmer han sig för att göra ett test. Och ”tvingar” eleverna till att ha uniform, stå upp när de ska prata och tilltala honom som Herr Reigner.
Jag tänker inte berätta om filmen, utan rekommenderar att se den, men så här mycket kan jag säga. Antalet följare, sådana som bara hakade på utan att ens ifrågasätta vad som hände, var bra många fler än de som tvekade, backade ur eller till och med försökte stoppa det.

Se den. Den är bra.
För egen del är jag inte mycket för uniformer och dylikt (även om jag använder om önskemål finns av nån orsak) men vill ändå även i fortsättningen se Ikeas personal i nån gemensam klädsel trots allt.
Dubbelmoral? Kanske.

Se om sitt eget hus

Har ni läst GP och den här artikeln?

Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag”, säger Elisabet Brunnberg Johnsson som var organisationens chef i Mellanöstern fram till 2007.

Vi häpnar förmodligen, blir förbannade, förvånas, sörjer och avskräcks och tycker det är hemskt att inte nåt görs med frågor som trafficking, hedersmord, om att bygga skolor där de verkligen borde behövas och så vidare.

Jag är av samma åsikt (jag är väldigt svensk), jag vill också rädda barn, stoppa trafficking och förbjuda omskärelser. Jag blir förskräckt över att frågor verkar ha varit på tapeten många år tidigare men sen tystats för att återupptas av någon ny som gett sig in i leken… och förmodligen tystas efter ett tag.

Då jag numer jobbar ihop med människor från flera olika länder (som trots allt resonerar väldigt lika i ganska mycket) har jag blivit lite mer ”förstående” till olikheter mellan såväl länder som folkslag, varför vi agerar som vi gör och att vi är olika och ser på saker olika. Ibland väldigt olika.

Vi prioriterar olika saker bland annat. I nåt land är förmågan att få fram mat till 100 000 människor förmodligen viktigare än huruvida ett antal flickor säljs som nöje. För oss i Sverige, där svält knappast ligger på topp 1-listan över problem, koncentrerar vi oss hellre på andra frågor. Och vi är duktiga på att dränka oss i andras problem (vad vi anser vara problem) hellre än att ens ta itu med våra egna arbetslösa, uteliggare, drogmissbrukare, prostituerade och alkoholister. Eller ens våra egna barn, skolor, utbildningar, hur vi kan ge föräldrar möjligheten att jobba mindre och ha mer ork och tid över till familjelivet…

Det är bara att gå till sig själv egentligen. Jag föredrar att fördjupa mig i en väns problem, både lyssna och ge råd om så är. Och mina egna spöken och svårigheter begraver jag så djupt det går, så länge det går.

Det handlar inte bara om att ändra uppfattning och tankegångar inser man efter ett tag. Det krävs mycket mer…

(All heder åt hederliga hjälporganisationer och det engagemang de lägger ned. Hoppas att det inte tar slut bara för nåt sånt här, utan att det i stället får mer uppmärksamhet, på ett bra sätt.)

Bakvänt

”Inte bilen under milen…”

Lyssnar på Spotify och hör reklamen om att lämna bilen hemma varje onsdag.
Jag önskar jag kunde, även om jag har mer än en mil. Jag kollade upp vilka bussmöjligheter som fanns för mig att ta mig till jobbet, åtminstone kanske 4 dar i veckan, men blev bara väldigt konfunderad över att alla tidtabeller visade på minst 2-4 timmars resa samt minst 2 byten!?

2 byten. 4 timmars resa för 3,5 mil som man tar sig till på 30 minuter med bil. Eftersom jag inte förstod ett jota av det lät jag det bero, och fortsatte ta bilen. Tänkte att jag kanske knappat in fel hållplats eller nåt.

Så upptäckte jag och en arbetskompis att vi kan samåka, så det gör vi nuförtiden de flesta dagarna i veckan åtminstone. Ibland går det helt enkelt inte men vi har inte gjort det så komplicerat utan kör ett varannandagsschema.
Han berättade hursomhelst för mig att för att ta sig de där 3,5 milen bort, måste man först åka med färjan in till Uddevalla, byta buss och fortsätta ut på landsbygden till nästa ”större” ställe. Där fick man sen ta tåg till slutdestinationen ca 1,5 mil bort.
Med andra ord har man åkt runt hela alltet och dubblat åksträckan för att inte prata om tiden.

Och så tycker politikerna i stan att ”landsbygdsfolk borde försöka sluta vara så beroende av bensin och vissa typer av färdmedel och istället fokusera på miljööööön”. Men sätta in åtminstone en liten arbetarbuss på den sträckan verkar helt omöjligt (hallå, de flesta som skulle åka den är 7-16 eller 8-17-jobbare, och det är flera större företag på vägen, två bussar varav den ene svänger av på lite småvägar utmed sträckan, borde kunna både fyllas och överfyllas). Bättre att låta alla åka ensamma i varsin bil. Och lär er leva med det, köp en etanolbil!

Jag är glad över att jag har en bil som fungerar (slutar den göra det tar jag mig absolut inte till jobbet alltså…) och någon att samåka med ibland.