När jag ifotobloggen visar bilder från övergivna och gamla ställen, bloggar jag här istället om ett slags stillestånd som verkar ha uppstått. Inte för att det är stilla utan mer för att det rör sig i ett väldigt förbestämt mönster just nu. Inte så bloggbart intressant tyvärr men here we go:
Jag vaknar segt och trögt, trött som bara den. Det regnar ute. Jag åker till jobbet. Sitter på jobbet och jobbar (nej det är inte tråkigt om nån nu undrar det). Åker hem igen. Det regnar OCH blåser ute. Sitter inne och letar och redigerar bilder (eget pyssel). Försöker läsa en kort stund men somnar nästan med boken. Faller in i onaturligt tung sömn…. och nästa dag gör jag samma sak igen.
Jag får helt enkelt lätt lappsjukan av sånt här. Och samtidigt är det lite… skönt. Det ger mig skuldkänslor.
Dagarna trillar förbi och jag hinner knappt blinka känns det som. Shopping igår, såväl julklappar som födelsedagspresent och lite najs till mig själv såklart.
På dagarna sitter jag och nyser – men nån riktig förkylning vill bara inte bryta ut – korrar katalog, strukturerar om och funderar och testar alla dessa alternativ som finns att ta till när man ska göra om nåt (och hoppas nåt ska bli aktuellt), gör lite layoutförslag och provar faktiskt skissa en och annan logo som omväxling.
På kvällarna sorterar jag bilder (och det finns att göra kan jag säga), retuscherar lite, lyssnar på musik, hjälper nån ibland, fixar ett eller annat frilansjobb och väntar på att få träffa Pär i slutet av veckan. Och ute blåser och regnar det… även om det för stunden är uppehåll.
Vi får nog snart ta och bryta den här jargongen tror jag. Ska bara andas klart lite.
Dagarna rusar på, massor av uppdämd vilja att sätta igång nåt större. Nåt med bilder, nåt med lägenheten, fixa och dona, nåt roligt! Men så tryter orken. Små saker löser sig efter vägen och andra större dyker upp istället och överskuggar de roliga små händelserna. Och tröttheten med det och plötsligt vill jag bara gräva ned mig i soffan med en bok.
Det låter lite makabert men det betyder inte att allt är bara dåligt, det finns en hel del bra saker också såklart.
Som att jag har fått jobba utanför kontoret och träffat lite roliga kollegor idag och fått ett provtryck att gräva i imorrn. Fixat ett annat litet jobb när jag kommit hem och fyllt i lite viktiga papper som jag strax ska gå och posta så det äntligen är ur världen.
Har en man (får man säga finaste man?) som är på väg hit, stora delar av julshoppingen ska sättas innan helgen och födelsedagspresenter till bonusflickan ska inhandlas. Och så blir det lite annat smått och gott.
Det går att vara så fantastiskt glad för det som finns och underligt nog ibland lika glad för det som försvinner. Knäppt va?
Det var en gång en dröm. Och en väg och tre dörrar.
Du har minst fyra val att göra – ta nåt av alternativen eller fortsätta vidare – du kan själv bestämma hur det ska se ut för dig… och så kan du förstås sätta dig ned på bänken och vänta. På bättre tider, på att någon annan kommer och går förbi så att du kan följa efter. För enkelhetens skull.
Vad skulle du välja?
(I samma tema som Choose och the choice, fast nu på svenska. Dags att skapa en ordentlig serie av det kanske.)
Visste ni att hårfärgen har med hormoner att göra?
Blondiner sägs vara mer fertila (de har en högre östrogenhalt), och drar därmed till sig män mer (p g a sin fertilitet såklart, inte hårfärgen i sig) och kan ha sämre matematisk förmåga istället – det är troligtvis därifrån uttrycket ”dum blondin” kommer.
Goda matematiska kunskaper är tydligen förknippat med manliga hormoner. Jag motsäger det inte. Och om smarthet mäts i hur duktig man är i matte så är jag definitivt dum fd blondin och fortfarande lika dum fast numera-ljusgråcendré-nåt-sånt.
Om det är till nån tröst för nån så mörknar blondiner ofta med åldern, eller efter det att de fått barn då östrogennivån sjunker.
Samma sak fast tvärtom råkar mörkhåriga ofta ut för under sin graviditet, att de kan bli lite ljusare i håret. En riktigt luttrad hårfrisör(/ska) kan nog nästan se vilken tid i månaden man är, gravid etc – i alla fall om man är stamkund, och tänker man färga håret kan ens hormoner alltså påverka hur bra och länge färgen sitter. Det ni.
Varför kommer jag att tänka på de där pinsamma t-shirtsen som fanns i början av 90-talet, och som ändrade ton/färg på ställen där det blev varmt?
Häromdagen insåg jag (igen) att jag nog ibland siktar vad som kan tyckas oförsvarligt högt.
Det är inte det att jag alltid tror mig komma dit (jo jo jo), men för mig är det viktigt att ha mål att sträva efter, någonting att lägga min energi på. Gärna något jag tycker är roligt såklart.
Och det här med att våga säga emot. Att våga stå för och tro på det man tycker, det är inte alltid helt enkelt och det finns stunder jag hellre önskar få låtsas att hårfärg har nåt med hur många getter man har hemma bara för att få slippa bry mig… men samtidigt känns det nödvändigt att vara säker på min sak – självklart kan jag ändra mig om det visar sig vara så att jag har fel! Att lära av sina misstag är lite som en slags utbildning. Men ändå. Ha en egen åsikt. Ibland går den med, ibland motströms.
Är det fel att ha ambitioner? Eller våga stå för det man tycker eller göra det man brinner för oavsett vad andra anser?
Och när är det inte bra, när blir det farligt?
Det ösregnar ute, och det bryr mig faktiskt inte så mycket men vissa dagar är ändå som gjorda för att göra det jag alltid säger att jag ska göra:
läsa psykologi, fotografera livet, skaffa hundar och bli bohemisk fårbonde i ett stort hus på landet där avgaser är något sällsynt och dit alla är välkomna i tid och otid.
Samtidigt. Jag har ett roligt jobb och tusen planer för hur det kan utvecklas och vad man kan göra med det jag jobbar med.
Och det är sånt som får en att fortsätta vidare.
Många kommuner, inklusive både min gamla hemkommun, den efter och den jag bodde i sist ställer sig hela tiden frågan:
– Hur ska vi få fler att flytta hit till ***? Hur ska vi få andra att intressera sig för oss?
Om man istället vänder på det och tänker så här:
– Hur ska vi få de som redan bor här att vilja bo kvar? Och hur ska vi få de som flyttar att flytta hem tillbaks snart igen, innan de blivit pensionärer?
Jag tror det är ett sundare sätt att tänka, för att först ”trygga” en del av ekonomin och sen för att få in nya intresserade.
Kommunen jag bor i nu är också liten och de har säkert lite liknande problem, men en jag känner berättade nyligen att alla hans kompisar flyttade härifrån för att plugga men nu är alla hemma tillbaks igen. Samma sak har jag hört från flera, de är otroligt bundna till sin hemort. Och det är unga människor vi pratar om, i åldrarna 20-30 år.
Kära Spotify.
Om ni av nån jäkla orsak bestämmer er för att stänga ned, sluta med vad ni nu gör kommer jag och kastar liten Spotify med er! För så många nya olika artister och deras musik som jag äntligen kan lyssna igenom och sen köpa… alltså – så mycket musik som jag upptäckt och sen köpt sen jag fick det har jag aldrig nånsin köpt förut.
Bara de senaste 2 månaderna har jag skaffat mig säkert 10 artister till i samlingen som jag lyssnar på. Det ni.
