(Inlägg med fler bilder kommer också allt eftersom).
Äntligen ska jag berätta om resan Pär och jag gjorde till Irland den 22-27/7 2009 - fårens, leprechauns, lyckoklöverns, musikens, ölens, sagans och självklart – den gröna ön.
Själva resan var inga konstigheter, vi åkte från Göteborg till Köpenhamn där vi fick vänta ganska länge, och anlände på Dublins flygplats runt 17 på eftermiddagen.
Det finns nån slags flygbussar som kör mellan flygplatsen och hotellen I stan men vi hittade aldrig vart de gick från så det slutade med att vi efter att ha införskaffat en ny guidebok (som hade bättre kartbeskrivningar än de vi hade) satte oss I en taxi och det bar iväg mot hotellet. Dyrt… fast när jag tänker efter var det billigare än att ta en taxi i Göteborg.
Vår taxichaufför visade sig vara en glad och pratglad Dublinbo som dessutom gillade musik och film och tog en titt i backspegeln och sa: “do you know you look like the famous actor Jim Carrey?”
Han syftade så klart på Pär… och vi berättade att han vann Aftonbladets lookalike-tävling för nåt år sen.
Chauffören tipsade oss även om Leonard Cohen som skulle uppträda på torsdagen så ett tag funderade vi faktiskt på att gå och se.
Vårt hotell låg ca 1 mil från centrum (Clarion Hotel i Liffey Valley) men bara vi lyckats klura ut att alla bussar går till centrum och införskaffat varsitt busskort för 5 dagar (5 dygn, inte nödvändigtvis i följd) på Londis (påminner om vår Pressbyrå) efter att ha promenerat halvvägs in till stan var det sen inga större problem att förflytta sig runt i stan någorlunda billigt.
Det är nämligen så att i bussarna måste man betala med mynt, för de tar inte emot sedlar. Och det bör vara jämna pengar för du får ingen växel tillbaks, bara ett växelkvitto som du sen får gå till busstationen och lämna in för att få växeln tillbaks så ett busskort som man bara håller upp för en scanner är att rekommendera.
Bussarna är förövrigt väldigt välhållna, inget klotter, förstörelse eller dylikt.
Och hotellet är det varmaste jag någonsin satt min fot på! Vi hade en golvfläkt i rummet som gick konstant, och själv fick jag spendera större delen av tiden på hotellrummet halvnaken för att inte drabbas av värmeslag. Det var ganska varmt på restaurangerna och övriga ställen också, kanske för att hålla torrt från fuktigheten som hela tiden finns i luften?
Eller är det för att man ska dricka mer Guinness?
Frukost serveras på de flesta restauranger fram till 12 på förmiddagen, och eftersom vi gillade sovmorgnar missade vi alltid hotellets frukost och fick bege oss ut och leta efter nåt annat ställe att äta.
Första dan blev på köpcentret som låg intill hotellet och ett par gånger på restaurangen alldeles intill. De serverade dessutom pannkakor med lönnsirap – Pär var tvungen att prova, snacka om sockerchock!
Själv höll jag mig till vita bönor, toast, hash browns (nån typ av potatisbullar tror jag), stekt korv, ägg och skinka. En sån frukost står man sig på fram till 18-19 på kvällen trots ett konstant promenerande.
En morgon var vi så sena att det fick bli frukost på The Loft café på Grafton street i stan (ett pyttelitet men småcharmigt ställe ovanpå en butik), och det var ju…öh, ovanligt med chips till en toast med skinka och riven cheddarost samt en sallad dränkt i vinäger och olivolja. Mmm…hm.
Det var den dagen Pär tappade sin fyllning i skarven mellan stiftet i framtanden och själva framtanden (stifttanden sitter som tur är kvar). Jag hävdar att det var den han strax innan han upptäckte att nåt var konstigt satte i halsen när han började hosta men det påstår han att han borde ha känt…
Middagar blev av nån lustig orsak bara på italienska restauranger även om Pär hela tiden påstod sig vilja äta nåt typiskt inhemskt.
Pastarätter, sjukt god pizza en dag (även om restaurangen inte direkt andades italienskt med bara asiatiska kvinnor som jobbade där). Första kvällen åt vi dock på restaurangen intill hotellet och det blev nån form av kycklingwraps för min del och toast med filé för P.
Alla människor är väldigt vänliga. Jag har alltid tyckt att engelsmännen verkat stränga mot sina barn (vilket troligtvis gäller även irländarna) och vi kanske föredrar ett mer ”fritt” uppfostringssystem (frihet under ansvar eller hur man nu ska se på det) där det anses att våra barn blir ”mer” kreativa men ärligt talat… resultatet verkar bli att vi är värdelösa på att ta hänsyn till andra människor.
Vi avbryter samtal, glömmer vanlig vardagsvänlighet, bryter oss före köer och är snudd på lite otrevliga jämfört med irländarna får jag nog tycka (och de är inte mindre kreativa over there as far as I know. Människor har alltid varit duktiga på att se och bestämma själva när vi vill testa och bryta gränser även om de sätts upp).
I övrigt gillar de köer och att småprata lite vid kassan när man betalar.
Vi spenderade hela torsdagen och lördagen i Dublin med att strosa runt i stan, gata upp och gata ned, in i en park, se på fina byggnader och dörrar (såklart. Se även inlägget ”Signs”, med lite bilder på skyltar), människorna överallt, höra all musik som strömmar ut från pubarna såväl som från gatumusikanterna (det blev självklart väldigt mycket av U2 överallt och väldigt många pubar hade hyrt in duktiga coverartister som höll låda).
Temple Bar, populärt mångkulturellt stråk som sägs blivit turistfälla men de har gott om restauranger, gatumusikanter, fotoboksbutiken låg där, en hel del konst och området är fullt av folk hela tiden. Trivsamt och enkelt.
O’Connell street, huvudgatan i Dublin där man bland annat hittar såväl bankomater som postkontor (väldigt vackert sådant för övrigt), bussar och många andra intressanta gator som ansluter till den.
Stephens green shopping center, Grafton street, Henry street och Little Mary street – värsta shoppinggatorna, någon liten tvärgata som bara hade guldsmedsbutiker och nån annan som kantades av restauranger för att nämna några. Pearse street var ett annat gatunamn vi lärde oss snabbt. Där startade nämligen busslinjen, och slutade också fick vi erfara en dag när vi inte hann hoppa av bussen nånstans utan blev ensamma kvar.
Vi har shoppat böcker och musik (och t-shirts på U2-konserten), jag köpte bland annat en bok som rymmer flera av Jane Austens böcker, ett par grammatikböcker och Pär köpte ”Why men don’t listen and women can’t read maps”, efter att ha tyckt att jag inte förstod kartan över huvudtaget och jag muttrade surt för tusende gången till döva öron över att jag minsann klarat mig jäkligt bra med kartläsandet innan han dök upp…
På fredagen blev det bara ett besök i det lokala köpcentret och sen bar det iväg in till stan för att ta sig till Croke park och se U2 uppträda på kvällen (här kan du se fler bilder och några filmsnuttar från konserten).
Helt makalöst uppträdande, fantastisk musik och The claw ska vi inte prata om, mastodontscenen som påminde om ett stort rymdskepp som landat.
När allt var slut ringlade sig dryga 80 000 människor ut från arenan och fyllde Dublins gator. Trafiken stod stilla men något bråk verkade aldrig förekomma vare sig före, under tiden eller efter.
Över huvudtaget reagerade vi på att säkerhetskontrollen var ovanligt låg (till och med Arvikafestivalen var mycket mer sträng). Det stod några poliser en bit utanför det avspärrade området (men ingen i insläppet) och ville kika lite snabbt i vår väska men det var allt.
Eftersom vi missat sista bussen hem på kvällen delade vi taxi med en kille (som även han letade buss) som visade sig vara vakt på konserterna och han sa att det hade varit lugnt och städat.
Sista dan innan hemresedan bestämde vi oss för att se nåt utanför Dublin, och med hjälp av Dart (pendeltåg) tog vi oss ut till Howth, en liten kustby nån mil utanför (Missy hade tipsat i förväg).
Där hälsade vi på sälarna i hamnen, köpte varsin tokstor pajbit i ett stånd och en ask jordgubbar i ett annat och promenerade upp på berget (damn vilken uppförspromenad) och sicksackade oss fram bland vattenpussar på steniga stigar i ljungen (eller vad det nu är) där vi hoppades hitta nånstans att sitta en stund och se ut över havet.
Det slutade med att vi hittade en bänk nere i hamnen där vi i solskensdiset kunde sitta en stund och äta våra jordgubbar och titta på de som strövade fram och tillbaks på piren innan vi begav oss tillbaks till Dublin.
Vi kom i sista sekunden för att hinna med det tåg vi valde (de går hela tiden fram och tillbaks var 40:e minut ungefär), och när vi hittade två platser mittemot två gamla farbröder i rutiga gubbkepsar, skjorta och grå v-ringade fårullströjor frågade jag om det var ledigt och den ene svarade medan han log och sa sådär vänligt sött som bara en viss typ av snälla små farbröder kan säga:
– Yes, of course! This seat was made for you.
Väl i Dublin blev det en italiensk restaurang (igen), bussen tillbaks till hotellet, dricka några glas vin och Guinness på puben intill och sen gå och sova något rusiga i huvudet för att slutligen på måndagen ta flygbussen (med den tröttaste chaufför jag nånsin sett) tillbaks till flygplatsen och resa hem igen till Sverige.
Nästa gång vi åker till Irland ska vi nog försöka hyra en bil och se ännu mer av landet. För det blir nog helt klart en nästa gång så fort tillfälle ges.
/Tesa
Nötter… nötrullar… nöt… eh… Nåt.
