Vi är hundvakt resten av den här veckan. Till Robin Hood, och hittills har han skött sig helt exemplariskt.
Pär hade honom med sig igår kväll när han kom från Torsby och då var han lite spak, vattnet här måste ha varit det otäckaste han nånsin fått att dricka då han nästan ryggade baklänges inför det (vilket får mig att undra om det är bättre att dricka ur toaletten i fortsättningen eftersom vattnet verkligen smakar lite mer västkust än nödvändigt ur kökskranen) men till slut fick han ned några klunkar, och en tur ut i regnet gjorde gott och han började slappna av.

Sen var det i princip bara dags för lite mat och sen gå och sova. Och det gjorde han. Minst lika snällt, fast det snarkas lite om honom. Dock ganska mysigt så här på ett par meters avstånd.

Imorse blev han nog rätt fundersam på mig, för när klockan ringde klev jag inte upp utan snoozade vidare precis som jag brukar göra (åh, jag är så bra på att snooza!), så jag hörde honom tassa bort till mig och sätta sig bredvid sängen och pipa lite på mig.
– Mmm, gå och sov bara liiiite till Bobban, mumlade jag.
Han pep lite till, hoppade sen upp med framtassarna i sängen och nosade mig i ansiktet innan jag till slut lyckades övertala honom att det var fullt normalt att låta en väckarklocka med en signal som låter som om helvetet brutit loss ringa var tionde minut utan att agera mer än att banka till spektaklet.

Efter en stund sa Pär att han skulle gå ut med hundstackarn. Och jag försov mig under tiden så det var med nöd och näppe jag fick kläder på mig innan jag fick störta ut till min reskompis.

I övrigt har han lunchpromenerat och det blev ännu en promenad när jag kom från jobbet där vi tog en sväng förbi affären och han fick bära nåt resten av vägen hem. Ute är det blåsigt som bara den och det regnar ganska mycket, rena hundvädret, men Bobban gillar det! Han kisar, pinnar iväg nedför backarna med öronen rakt bak i vinden och med frambenen rakt ut som den värsta islandshästen, nosande på allt nytt och trivs rätt bra med att bli ren- och torrgnuggad när vi kommer hem tillbaks.

Och nu när kläderna torkat en aning, jag har betalat räkningarna, Pär har sovit i soffan och Bobban snarkat på golvet är det dags för ännu en promenad innan det blir sängen!

Det är rätt mysigt med hund. Jag saknar det en hel del.

Samma gamla visa varje år – löften som ska avges när man är lite på pickalurven, då mer helhjärtat än någonsin annars

– Jag ska sluta röka, från och med tolvslaget!
– Det här året ska jag bli snyggast på stranden!
– Jag ska bättra mig och städa huset varje dag!
– Jag lovar lyssna mer på andra!

Och sen tar det bara ett par timmar så är första löftet brutet…

Så jag tänkte så här. Varför inte göra tvärtom och allt sånt här innan det nya året börjar istället?

Nu har jag i och för sig redan slutat röka. Och jag är redan snyggast på stranden. Ja, i P’s ögon alltså – han skulle bara våga tycka nåt annat, men det räcker för mig. Till och med min lägenhet ser nästan nystädad ut om man kisar så jag behöver inte göra det varje dag, och jag lyssnar redan mer på andra än mig själv så det behövs inte mer där heller.

Istället tänkte jag ge mig på att baka bullar. För det har jag aldrig gjort sen jag flyttade hemifrån.
Inte heller har jag nånsin gjort köttbullar så det är en bra idé (jo, jag fick en 3:a i hemkunskap, men gudars vet hur det gick till).
Nåt mer jag borde prova på/göra innan nya året börjar?

Omröstning!
Jag är lite nyfiken på om de som läser bloggen är flest kvinnor eller män.

Ibland är jag för, ibland är jag emot.
– Det beror på! säger många och jag själv också.

Det jag verkligen är skraj för är att hamna i koma eller betraktad som hjärndöd och därmed som ett hopplöst fall, och så bestämmer sig läkarna för att uppmana min familj att stänga av apparaten.
Och är jag i vanliga fall inte rädd för döden är jag nu plötsligt orolig att bli misstagen som död… Ja, jag förstår att logiken inte finns alls här men vi hoppar över det för tillfället. Samtidigt vill jag förstås inte bli liggande bortglömd heller såklart.

För tänk om jag faktiskt lever och är fullt medveten om vad som händer? Omöjligt att kunna missta sig skulle säkert nån säga.
Fast tydligen inte… de missade att den här mannen inte alls låg i nån djup koma i 23 år. Han hade ”bara” förlorat talförmågan.

Scary…

Regnet vräker ned och det blåser kraftigt ute, det viner i hela huset och in genom den öppna spisen. Det får mig att tänka på filmen Sjöfartsnytt. Och jag romantiserar det hela en aning (eller väldigt mycket) och önskar plötsligt att jag hade ett av de där gamla husen som ligger här ute på klipporna, med en brasa tänd, tekoppen på vardagsrumsbordet och själv är jag uppkrupen i soffan med en bok, eller pysslande i köket med nåt (jag, pyssla i köket? Jo men jag sa ju att jag romantiserar… eller fantiserar rakt upp och ned kanske), med Pär bredvid och en hund…

Egentligen borde jag vara glad att vi inte bor på nån av de där klipporna, det är tillräckligt här som det är.
Vi ska förresten ha en hund här i veckan. Jag undrar hur vi ska få honom att gå ut i det här busvädret när det till och med blåser så pass att det viner i huset. Kanske får jag låta honom få låna balkongen.

Apropå balkong, regn och blåst… balkongen är gjuten i båtplast. Jag tror minsann att jag har en egen liten ark i fall att!

Den här helgen har det varit födelsedagskalas för bonusflickan och hon verkade riktigt nöjd med både presenter, tårta, godis och de som kom och hälsade på. Hon var till och med ganska trött när det var dags att gå och lägga sig på lördag kväll.

Det var jag med. Trött alltså, och tyvärr inte alls lika nöjd med helgen. Det berodde inte på bonusbarn och födelsedagskalas (för det var jättetrevligt, roligt att träffa alla och kul att hon verkade så nöjd) utan på att det är så sanslöst svårt att få en blund i ögonen där uppe och inte bli störd alla nätterna igenom (lägenheten ligger centralt och är extremt lyhörd). Oerhört påfrestande på humöret (jag kände mig inte alltid glad och trevlig utan mest gnällig) och sen upp sanslöst tidigt på måndag morgon gör det till en ren mardröm och det känns helt onödigt.

Vissa dagar ska man helt enkelt lyssna på sin inre röst och inte försätta sig i sånt här, oavsett om det är viktigt som bara den att man är där, för vissa dagar är man helt enkelt inte stark nog att klara sådana här saker och det blir ett större problem än om man inte gjort det alls men det var trevligt med födelsedagskalas och jättetrevligt att träffa flickan och mer än så här behöver jag kanske inte gnälla av mig i bloggen.

Idag drogade jag bort det bultande huvudet och smärtan i bröstet som uppkom inatt (och efter ytterligare 2 sömnlösa nätter innan) med värktabletter.
Och på vägen hem till V:a Götaland tiiiiidigt imorse i det evigt fallande regnet hann jag fundera över allt möjligt konstigt.

Som t ex varför det dräller av så otroligt många vägskyltar och pinnar, deras reflexer både bländar en och gör det ännu lite knepigare att hinna se glimrande djurögon bland allt blänk.

Hur lång tid det tar innan nån blivit påkörd när de går där ute på vägrenen, rastandes hunden på morgonen och om det då inte vore en bra idé att dessutom hänga på även jycken en reflexväst.

Om varför lastbilarna ljuspyntas så mycket, de är ju trots allt rätt stora och synliga redan, medan vanliga små bilar snart knappt ens har ljus för att göra dem så osynliga och anonyma som möjligt.

Varför funkar automatiska vindrutetorkare inte som de ska när det regnar, men när det inte regnar kan de få spel och göra några svep?

Och så hade jag inte min bil utan Pärs och ovan med den som jag är satt jag och lekte med ljuset och lyckades vid ett tillfälle stänga av det helt och hållet
– hej väg vad svart du blev!
Det tog nån sekund innan jag fattade vad som hänt och fick på det igen. Vid ett annat lyckades jag fälla in backspeglarna av misstag.

Och den fiffiga funktionen med att speglarna mörknar för att man inte ska bli bländad bakfifrån är verkligen toppen. Den hade varit  ännu mer toppen om den gått att stänga av manuellt när de tonar ned sig lite när som helst då det inte finns bländljus… och när man behöver backa till exempel, jag har redan massor av knep för att köra på saker när jag backar utan det, och de är gratis dessutom. Ja knepen alltså – till skillnad från funktionen i speglarna. Och det jag backar över förstås.

Inte för att jag har backat över nåt. Än…

Jag tror jag slutar här nu… hrmhmm…

Dagens låt: Florence + The machine – Swimming

Vid ett tillfälle bloggade jag Take five med sång av Carmen McRae. En jazzig skön låt jag gillar att spela ibland. Och den första låten jag fastnade för på Radioheads In rainbows var 15 step.

Idag fann jag en mix av dessa båda (där Take five är instrumental)!

Radiohead vs Dave Brubeck – Five Step (mashup by Overdub)

När jag i fotobloggen visar bilder från övergivna och gamla ställen, bloggar jag här istället om ett slags stillestånd som verkar ha uppstått. Inte för att det är stilla utan mer för att det rör sig i ett väldigt förbestämt mönster just nu. Inte så bloggbart intressant tyvärr men here we go:

Jag vaknar segt och trögt, trött som bara den. Det regnar ute. Jag åker till jobbet. Sitter på jobbet och jobbar (nej det är inte tråkigt om nån nu undrar det). Åker hem igen. Det regnar OCH blåser ute. Sitter inne och letar och redigerar bilder (eget pyssel). Försöker läsa en kort stund men somnar nästan med boken. Faller in i onaturligt tung sömn…. och nästa dag gör jag samma sak igen.

Jag får helt enkelt lätt lappsjukan av sånt här. Och samtidigt är det lite… skönt. Det ger mig skuldkänslor.

Doves – Kingdom of rust

Dagarna trillar förbi och jag hinner knappt blinka känns det som. Shopping igår, såväl julklappar som födelsedagspresent och lite najs till mig själv såklart.
På dagarna sitter jag och nyser – men nån riktig förkylning vill bara inte bryta ut – korrar katalog, strukturerar om och funderar och testar alla dessa alternativ som finns att ta till när man ska göra om nåt (och hoppas nåt ska bli aktuellt), gör lite layoutförslag och provar faktiskt skissa en och annan logo som omväxling.

På kvällarna sorterar jag bilder (och det finns att göra kan jag säga), retuscherar lite, lyssnar på musik, hjälper nån ibland, fixar ett eller annat frilansjobb och väntar på att få träffa Pär i slutet av veckan. Och ute blåser och regnar det… även om det för stunden är uppehåll.
Vi får nog snart ta och bryta den här jargongen tror jag. Ska bara andas klart lite.

Dagens låt: Porcupine Tree – The sound of Muzak

Ute regnar och blåser det rätt rejält men inne är det ändå ganska skönt, sitter och plockar bland alla mina bilder, försöker sortera i kaoset en aning.

Bilden togs en tidig sommarmorgon 2008, jag var och nattade över i lillstugan på landet och det här var vad jag vaknade till. Jag tyckte det såg så mysigt ut att jag var tvungen föreviga det på bild.

Helgen har använts till att spela en hel del spel, läsa, äta och sova och en liten långpromenad uppe på klipporna på lördagen hann vi med också. Och en liten lätt shoppingrunda på söndagen.

Spelen var Word Challenge på Facebook (våga älska tävla med sig själv) och Machinarium som jag varmt kan rekommendera – det är hur sött som helst! Mest för att det är så fina illustrationer och även ljudet och känslan är genomtänkt genom hela spelet. Kort dock… jag hann igenom det på mindre än två dar med Pärs hjälp.
Nu till det fina med spelet. Det är ett tänka-spel (proffsen säger tydligen äventyrsspel, nåja…) där man får klura och lösa gåtor och andra finurligheter. Av det enklare slaget då – inte alls så avancerat som jag tyckte Syberia I & II var ibland – min hjärna är inte riktigt så smart tyvärr.

En annan fin grej med Machinarium är att det är ganska billigt, får lätt plats på hårddisken och flashbaserat (fast det märks inte) och så finns det till både mac och pc.
Ok, jag erkänner. Jag blev helt klart lite kär i det.

Pär har bloggat lite om spel här.

Det har varit en tuff vecka på flera sätt och vis, jag är glad att jag hade måndagen ledig.

Ikväll lagade Pär mat och sen blev vi sittande i varsin ände av soffan med varsin dator och utmanade varann på word quizzes på Facebook. Pär vinner såklart hela tiden. Att göra nåt annat kom mig aldrig för. Det regnar och är trist ute som bara den, har snöat under eftermiddagen – första snön här nere!

Och jag är trött. Riktigt fredagstrött. Kvar väntar nog bara tandborstning och sängen nu.

The National – Fake empire

Dagarna rusar på, massor av uppdämd vilja att sätta igång nåt större. Nåt med bilder, nåt med lägenheten, fixa och dona, nåt roligt! Men så tryter orken. Små saker löser sig efter vägen och andra större dyker upp istället och överskuggar de roliga små händelserna. Och tröttheten med det och plötsligt vill jag bara gräva ned mig i soffan med en bok.

Det låter lite makabert men det betyder inte att allt är bara dåligt, det finns en hel del bra saker också såklart.
Som att jag har fått jobba utanför kontoret och träffat lite roliga kollegor idag och fått ett provtryck att gräva i imorrn. Fixat ett annat litet jobb när jag kommit hem och fyllt i lite viktiga papper som jag strax ska gå och posta så det äntligen är ur världen.
Har en man (får man säga finaste man?) som är på väg hit, stora delar av julshoppingen ska sättas innan helgen och födelsedagspresenter till bonusflickan ska inhandlas. Och så blir det lite annat smått och gott.

Det går att vara så fantastiskt glad för det som finns och underligt nog ibland lika glad för det som försvinner. Knäppt va?

Dagens bästa: Fina människor.
Dagens låt: We’re going to miss you – James.

Kan man läsa ur en bok. Sova en del. Våga vägra röra datorn… ja iallafall större delen av dan. Klinka fram skalor på gitarren tills fingrarna blöder. Ta en riktig långdusch mitt på dan när man i normala fall nyss haft lunch och sitter med kaffekoppen för att komma igång igen. Tassa runt i mjukiskläder hela dagen. Sitta ensam i sängen och bara stirra rakt in i en vit vägg i lite för många minuter. Äta vindruvor och läsa lite mer.

Ibland är det skönt att ta en liten minisemester från kreativiteten och allt som hela tiden poppar runt i skallen. En eller några dar bara, för att få igång hjärnverksamheten igen.
Resten av veckan kommer det att hända grejer. Och nästa. Och veckan därefter. Och…

Jag känner en kreativ person som brukar snickra saker, när han har jobbat mycket på ett och samma projekt. Det hade varit perfekt att sysselsätta fingrarna med istället för att hela tiden belasta hjärnan. Gå ut och gå är ännu en ganska skön sysselsättning.

Idag har vi hunnit med en del, bland annat släpat runt på ett tungt ljudsystem och lite ljus och sånt, för en spelning ikväll som Pär skulle göra. Och så blev det ett hastigt och lustigt besök hos pappa, lite fika hos H och J och slutligen åkte då Pär iväg för att spela och jag tog en sväng till syster för en fika. Hemma igen nu vid 00.30, nybliven ägare till en gitarr med väska och ett par kit med både stål- och nylonsträngar. Passar ju bra för nylonen har inte blivit omsträngad på… väldigt länge.

Sys har nämligen skaffat en sån här, och då passade jag på att spontanköpa hennes gamla. Med övertalningen att hon ändå aldrig använder den. Vi blev nog lika förvånade båda två tror jag!

Ungefär så här ser Ibanezen ut, fast min är rödaktig med mörkare sorgkanter runt kroppen. Egentligen kan man fråga sig vad jag ska med ännu en gitarr då jag knappt spelar på de båda jag har. Men det är väl för att bättra på wannabe-feelingen lite. Nån gång kanske jag lär mig nåt nytt!

Om ett par timmar ska jag åka och hjälpa herr N ned med spelgrejerna igen, så det kanske inte är så dumt att passa på att sova en liten stund.

Lutfisk. Är det nåt att hänga i granen till jul?

Jag minns det mest som nåt sladdrigt man med nöd och näppe klarar suga i sig. Eller ja… jag klarade det inte alls.

Det var en gång en dröm. Och en väg och tre dörrar.
Du har minst fyra val att göra – ta nåt av alternativen eller fortsätta vidare – du kan själv bestämma hur det ska se ut för dig… och så kan du förstås sätta dig ned på bänken och vänta. På bättre tider, på att någon annan kommer och går förbi så att du kan följa efter. För enkelhetens skull.

Vad skulle du välja?

(I samma tema som Choose och the choice, fast nu på svenska. Dags att skapa en ordentlig serie av det kanske.)

Större och bättre version finns på fotobloggen.

Fota och bildredigera mycket oftare än jag gjort det senaste året. Det är så himla roligt ju! Och perfekt att frilansa med och kompletterar dessutom mitt vanliga jobb, bra att koppla av med och få igång hjärnan och… ja, det är egentligen bara en massa bra saker. Ett (nästan) perfekt intresse!
Vill du se hur den här bilden såg ut före kan du besöka bildbloggen.

Intresseklubben noterar:

Visste ni att hårfärgen har med hormoner att göra?
Blondiner sägs vara mer fertila (de har en högre östrogenhalt), och drar därmed till sig män mer (p g a sin fertilitet såklart, inte hårfärgen i sig) och kan ha sämre matematisk förmåga istället – det är troligtvis därifrån uttrycket ”dum blondin” kommer.
Goda matematiska kunskaper är tydligen förknippat med manliga hormoner. Jag motsäger det inte. Och om smarthet mäts i hur duktig man är i matte så är jag definitivt dum fd blondin och fortfarande lika dum fast numera-ljusgråcendré-nåt-sånt.

Om det är till nån tröst för nån så mörknar blondiner ofta med åldern, eller efter det att de fått barn då östrogennivån sjunker.
Samma sak fast tvärtom råkar mörkhåriga ofta ut för under sin graviditet, att de kan bli lite ljusare i håret. En riktigt luttrad hårfrisör(/ska) kan nog nästan se vilken tid i månaden man är, gravid etc – i alla fall om man är stamkund, och tänker man färga håret kan ens hormoner alltså påverka hur bra och länge färgen sitter. Det ni.

Varför kommer jag att tänka på de där pinsamma t-shirtsen som fanns i början av 90-talet, och som ändrade ton/färg på ställen där det blev varmt?

Janne Arleklint har startat en insamling till Cancerfonden – Fotografer mot cancer med målet att ha sparat ihop 100.000.- fram till den 2:a november 2010.

Skänk en slant du med, och sprid gärna länken vidare.